Bakom bloggen

Jag har aldrig varit lycklig. Eller aldrig är kanske att ta i: Jag kan inte minnas att jag någonsin varit lycklig.

Det har hänt så mycket i mitt liv som fått mig att tänka att jag måste vara en dålig människa, det är väl så karma jobbar, om man gör dåligt händer dåliga saker. Och många dåliga saker har hänt mig.

När jag gick i lågstadiet brukade jag inte umgås med de andra. Istället satt jag på en sten ute i skogen och ofta grät jag. Om jag hade velat så skulle jag ha fått vara med de andra och leka men jag kände inte för det. När jag sedan gick i femman grät jag varje kväll och min mamma bestämde sig för att det fick vara nog. Hon tog med mig till BUP för första gången.

Sedan dess har det varit ett virrvarr av självmordsförsök, ätstörningar, självdestruktivt beteende, skolk och många perioder av totalt mörker. Jag har ända tills jag slutade gymnasiet slussats runt hos kuratorer och psykologer men aldrig stannat hos någon. När jag hanmade i en bättre period tänkte jag att jag inte behövde gå dit längre, jag mådde ju bra, och så skolkade jag därifrån också. Det ledde till att jag på nio år inte har fått en diagnos.

När jag åkte nattåg under sportlovet 2008 tänkte jag lite på varför allt var så värdelöst i mitt liv och kom fram till att jag hade helt fel inställning. Ville jag någonsin må bra var jag tvungen att börja innifrån mig själv och bryta mina självdestruktiva vanor. Jag bestämde mig där och då för att jag skulle ta tag i mig själv och börja må bra.

Det har gått två månader och jag mår bättre. Mycket bättre. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina med och motgångar. Iallafall se till så att de finns här om någon behöver det, alla kan behöva lite stöd ibland.

Jag är på väg nu och äntligen tror jag att jag också kommer kunna vara lycklig en vacker dag, det är inte något som är reserverat för alla andra. Man gör sin egen lycka och sätter upp sina egna gränser. Jag tänker inte stänga den ute längre utan för en gångs skull låta bra saker komma min väg!